att vara.. och inte vara...

Att vara... och inte vara... är någonting som jag tänker på ständigt. 

 

Jag har haft komplex sedan 6an, sedan jag blev mobbad. 

 

Min lillebror har adhd, min familj bråkar. Det är aldrig lugn hemma. Jag mår ständigt dåligt här, men vem ska jag berätta alla mina problem för. Att jag har/haft skadeproblem, jag har en skev syn på mat. Endera överäter jag för att kunna få bort mina tankar om att kunna se bra ut, eller så äter jag ingenting alls.

 

''Men Evelina du är PERFEKT! Så som du är, och ingen ska någonsin få trycka ner dig. Kom ihåg det!''

 

Bullshit, vi alla vet att människor är ute efter bekräftelse, och jag är väll ett väldigt bra exempel på en sådan människa. Men jag får aldrig någon bekräftelse. Och det vet jag vad det beror på, ett jävla fetto är knappast någonting att ge en komplimang till. Och speciellt inte till en kort, ful, tjock, fet, hora. Som klär sig slampigt endast för att få beräftelse.

 

JUSTE. Där fick du fram det, varför jag klär mig som jag gör. För att kunna få bekräftelse. Genom att visa upp mig. 

 

Jag bryr mig inte vad alla tjejer sitter och snackar om mig, för jag har aldrig endå dragits till tjejkompisar. Utan fick jag välja skulle jag hellre byta ut alla mina kompisar emot killkompisar. Förutom Amanda, Amanda Atessis är den enda anledningen till att jag sitter och skriver detta just nu.

 

Amanda Atessis, du fattar nog inte hur mycket du betyder för mig. Du har fått mig att vilja leva, du fanns alltid där. Du sa jämt en massa kloka ord, som faktiskt inte egentligen stannade i mitt huvud speciellt länge. Men det stannade där för stunden, och det är det viktiga. För hade det inte gjort det, hade jag knappast varit vid liv nu.

 

Jag sökte bekräftelse genom att visa att jag faktiskt hade tuttar, det var det enda jag sökte bekräftelse genom. Att folk skulle se det och sedan adda och skriva till mig på snap. Att de tyckte att jag var sexig och såg bra ut. Det var det enda folk sa till mig. Att jag hade snygga tuttar, det var aldrig. Åååh ditt hår är så fint, eller dina ögon. Utan endast om mina bröst.

 

Men jag var ju van, detta var ju vad jag ville. Jag hade ju själv bestämt mig för viljet rykte jag ville ha. hora. det var det jag ville va. Jag kunde ligga med vem som helst, exempelvis Anton Appelqvist eller Jesper Mikaelsson. Bara för att jag vet att de skulle tyckta att jag dög då. Att jag faktiskt var bra för någonting.

 

Det var någonting som räddade mitt liv där i 6an.. Det var ridningen, jag hade ju ridit från och till sedan jag var 6 år. Jag ÄLSKADE det, jag ÄLSKADE hästar (and still do). Det var det som fick mig på andra tankar. Att jag faktiskt fick rida på helgerna, jag fick rida ut på vintern, jag fick hålla lektioner, och främst G.U.D vad jag längtade till dedär Tisdagarna då det var ridning och jag äntligen fick sitta upp på hästryggen igen..

 

Men sedan kom Bibbi Wallin och Amanda Wallin till Strandenskolan när jag gick i årskurs 6, och jag var deras nästa mobboffer.

 

De sa en massa jävligt taskiga saker, att jag var fet, tjock, ful, att ingen gillade mig, de hotade med att slå mig, de sa att ifall jag satt mig på tellus hästrygg så skulle hans rygg gå av. 

 

Mitt självförtroende fanns inte längre, utan jag såg mig endast som en stor, fet, tjock klump. Som bara var i vägen.

 

Jag började att inse att alla mina vänner kunde ha mina kläder, men jag kunde inte ha deras kläder. Jag var helt enkelt en fet unge.

 

I 6an var jag knappt i skolan. Jag var bora i princip hela veckorna, och ibland varannan dag. Så det kunde resultera att jag bara gick i skolan i 2 dagar som mest. Allt detta pågrund utav att jag vet att jag inte passade in bland de andra. Att en fet unge som jag bara borde stanna hemma och träna och försöka banta.

 

Jag fick en skev syn på mat, och jag slutade äta i dagar, sedan så åt jag jättemycke mat en dag, sedan så spydde jag upp det jag hade ätit samma dag. Och åt ingenting nästa dag.

 

Detta pågick till i slutet utav 9an.

 

Jag fick även självskadebeteende, som började i 8an. Då jag började att skära mig. Det började på benen, och gick sedan över till armarna.

 

Jag mådde så dåligt och ville inte leva, men det som fick mig att leva var. Amanda. Den enda livglädjen jag hade nu, den enda människan jag gillade, som alltid fick mig att skratta, och kunna prata ut med. Än hur dåligt jag mådde.

----------- Gymnasie tiden

Du minns gången jag for till akuten i Vilhelmina? Du undrar säkert fortfarande varför jag blev tvungen att åka in.. Och detta är det bara jag som vet. Ingen annan. 

 

Jag tog en överdos utav 3 kartor alvedon och 1 karta ipren. Detta gjorde så att min lever var nära på att strejka. 

Det var även därför jag spydde, min kropp försökte få bort skiten ur min kropp.

 

Det var alltså ett misslyckat självmord. Som jag är missnöjd över att jag misslyckades med.

För jag ville verkligen inte leva då, och jag vill verkligen. inte leva nu. Och jag har heller aldrig velat det.

 

Vill du veta en sak som ingen annan vet förutom min familj? Jag har en ätstörning. 

Jag är inte nöjd över den, för denna ätstörningen går ut på att jag äter ingenting på dagar, sedan en dag så smäller jag i mig en massa saker. Och tvingar sedan mig själv att spy upp detta.

----

Jag klarar egentligen inte av att gå i skolan, jag mår ständigt illa, jag fryser för att jag mår så dåligt och jag vet att min kropp inte mår bra.

 

Men jag mår bra av att veta att min kropp inte mår bra.

 

Att veta all skit som Aron, Morgan, osv... säger om mig mår jag sjukt dåligt av

Att min familj bråkar...

Att mina vänner är så uppkäftiga....

Att jag är så ful...

Att jag är så tjock...

Min fula hy....

Att jag bor mitt ute i ingenstans...

Att mitt rum är fult....

Att de jag älskade mest har gud tagit ifrån mig....

 

mår jag sjukt dåligt av.