att förlora en nära...

När jag snackar om att förlora en nära så menar jag inte Ronja, att hon tog livet av sig har påverkat mig så himla mycket. Men denna gången så snackar jag om min farmors syster Margit, som var min BÄSTA VÄN. Hon  var den bästa vännen jag någonsin haft (och Elsa och Farmor). 

 

Att förlora Margit i cancer, kan jag ens förklara det... Det går inte att förklara, hon betydde allt för mig och att veta varje dag att en dag så skulle hon inte finnas hos mig längre. Det var den värsta känslan jag någonsin känt.

 

Att veta att sin bästa vän har ett begränsat liv att leva, att veta att hon ständigt levde under smärta. Att veta att hon blev svagare och svagare för varje dag, det var den värsta känsla jag någonsin kännt. Att sedan förlora henne? Ja jag säger bara en sak, Fyfan vad jag saknar henne.

 

Jag tror inte att någon fattar hur mycket jag egentligen saknar henne, ni kan inte fatta och ni kommer aldrig att fatta hur mycket jag älskade henne. Att veta att jag aldrig mera kommer att få träffa henne, fattar ni den känslan. Att aldrig mera få se sin bästa vän, som man kunde snacka med allt om. Skratta till allt. Säga tokiga saker. Gå på promenader. Äta god mat. Bada. Träffas varje sommar.

 

Det Margit lämnade bakom sig var inte bara en ledsen flicka. Hon sa själv att jag var som hennes barnbarn.

 

Jag gråter varje kväll för att jag saknar henne. Men mina vänner vet nog inte ens att detta har hänt. Dom vet nog säkert inte heller att min farmor hade cancer i halsen, men att dom fick bort det. Men att cancern altid kommer tillbaka, vet ni hur det är att gå runt att veta det. Jag kan säga detta, att det är ett HELVETE.

 

Farmor betyder allt för mig. Varje dag i flera år så går jag dit efter skolan, sitter och pratar med henne om allting i flera timmar. Jag berättar både bra och tråkiga saker, och när jag berättar dom tråkiga sakerna så är hon alltid så posetiv. Hon säger alltid så posetiva saker, som får en att vilja fortsätta att kämpa.