gissa vad...

Gissa vad... jag lever fortfarande. Men det trodde du verkligen inte va?

 

Det har gått exakt snart 2 år sedan jag skrev senast på bloggen, och mitt liv har knappast blivit bättre. Jag skulle säga att det har blivit 100 gånger värre.

 

Jag har inte lika mycket kroppskomplex som jag hade förr, jag bryr mig faktiskt inte ett piss om hur jävla tjock och ful jag är. Jag har istället börjat att tappa alla de jag älskar.

 

Vi tar det från början...

 

Rasmus Lindmark - Min första (och enda) kärlek. Allting gick så himla bra mellan oss, tills den dagen han antagligen hade kommit på mig för att vara den slampa som jag var som låg med Jonathan Rinzén Hellström (Dansken). Medans jag väntade på svar från Rasmus om vi skulle fortsätta hålla på eller om vi skulle gå vidare från varandra här i livet.

 

Att jag aldrig kan hålla min fitta i styr, varför ska jag alltid vara och knulla runt. SPECIELLT när jag verkligen hade hittat någon som jag tyckte om...

 

Iallafall så spelar det ingen roll nu längre om jag skulle skriva till Rasmus och be om förlåtelse då han verkligen har förändrats... Det här var verkligen inte den Rasmus jag började att få känslor för...

 

Han har blivit ett typiskt fordons-slusk, kul för han.. Mindre kul för mig.

 

Dock ska jag väl egentligen inte säga någonting då jag låg med allt och alla förut jag också. Plus att han är singel, så han gör ju verkligen exakt vad han vill. Men det är bara så konstigt att veta att han skriver till alla tjejer (bland annat Jonna Bergsten), och frågar om dom ska knulla.

 

Men varför bryr jag mig ens längre, det är ju över mellan oss nu. Sen 3 veckor sedan, så man tycker ju att jag borde försöka gå vidare (vilket jag har försökt... men det går inte)

 

Jag har inte legat med 1 enda sedan det var över mellan jag och Rasmus.. Jag försökte ligga med Lukas Fjällstedt, men det gick inte som planerat. Så vi låg aldrig. 

 

Jag säger en sak som alla säger, men det är ju faktisk så himla sant. Man inser inte vad man har tills man har förlorat det.

 

 

 

 

Melvin Sonne - min kära kusin... Som har blivit inlagd på behandlinshemmet igen. Jag har glömt att skriva hela historian här på bloggen, men känner du mig så borde du vid det här fallet kunna hela historian om Melvin. Annars så känner du inte mig nog väl.

 

Allt dehär känns så konstigt, speciellt då vi följtes åt genom korridoren efter vi hade varit och rökt hela veckan för 2 veckor sedan. Syntes varje rast, kom jämnt och hälsade på mig på rasterna, åt med oss i matan. Jag såg han jämt sitta i sitt klassrum när jag trallade runt nere på el.

 

Men nu ser jag han inte mera... Han är inlåst på behandlingshemmet i 6 månader, sedan blir det väl vidareutredning såvidare han ska sitta kvar inne på behandingshemmet eller kanske få komma ut. Jag vet inte.

 

Men egentligen för hans egna bästa hoppas jag att han får stanna inne, eller ha uppvakning 24/7 efter dedär 6 månaderna. För jag vill verkligen inte förlora honom!

 

Innan han blev inlagd i måndagss så ringde ÄNTLIGEN... varningsklockorna för samhället. Hur illa det egentligen är för Melvin.

 

Han hade tagit överdos och massa annat skit så han var okontaktbar, sedan på måndagen efter helgen då detta skedde. Så blev han äntligen inlagd..

 

Nej usch fyfan, jag har så mycket att skriva om han. Men jag känner mig så tom, hopplös och förstörd så jag orkar faktiskt inte skriva mera... men fy.. fy vad jag är rädd för mista honom. speciellt nu, när vi har fått sån kontakt..

 

fan

 

fan vad jag hatar livet så otroligt jävla mycket.

 

livet

är 

så

otroligt

jävla

orättvist..